Solsken och skurar
Mitt bloggande är minst sagt ojämt, särskilt nu. Mitt humör och hela mitt tempo i livet växlar just nu, från vansinne på helgerna till tristess på vardagarna. Har hamnat i nån slags mellanperiod. Små saker blir alldeles för stora och stora saker ignoreras. Jag är sjukt uttråkad!
Problemet är att jag har alldeles för lite att göra, från att jobba som en galning till att inte jobba alls. Ständig värk, ständiga förkylningar, saker som legat och grott, även inombords.
Hela kalabaliken med mitt gamla jobb borde jag nog bearbetat mer på ett tidigare stadium men det fattade jag inte förrän nu. När luften gick ur, när jag bara satt rakt upp och ner och grät utan synbar anledning vid ett tillfälle då livet borde varit som roligast. En småsak läggs på en annan, en kommentar, ett svek, en sak som går sönder. Sånt som var för sig inte påverkar alls men när de läggs ihop med varandra ... puh.
Tur att man har en mamma att prata med när det hopar sig, nu börjar det lätta igen. Tur också att man har verkliga vänner.
En väldigt god vän sa till mig i helgen: men herregud, sluta be om ursäkt för att du är mänsklig. Vem har sagt att man måste vara på topp för att bli omtyckt, vi älskar ju dig precis som du är.
Kanske nåt jag borde tänka på lite oftare. Helt enkelt.
Nu är lusten och viljan tillbaka. Måste bara skaffa mig något meningsfyllt att göra.
Och nej, heminredning är inte meningsfyllt för mig, det finns få saker jag skiter så heligt i som det. Oavsett vad vissa har för åsikter om hur mitt hem ser ut. Punkt.
Problemet är att jag har alldeles för lite att göra, från att jobba som en galning till att inte jobba alls. Ständig värk, ständiga förkylningar, saker som legat och grott, även inombords.
Hela kalabaliken med mitt gamla jobb borde jag nog bearbetat mer på ett tidigare stadium men det fattade jag inte förrän nu. När luften gick ur, när jag bara satt rakt upp och ner och grät utan synbar anledning vid ett tillfälle då livet borde varit som roligast. En småsak läggs på en annan, en kommentar, ett svek, en sak som går sönder. Sånt som var för sig inte påverkar alls men när de läggs ihop med varandra ... puh.
Tur att man har en mamma att prata med när det hopar sig, nu börjar det lätta igen. Tur också att man har verkliga vänner.
En väldigt god vän sa till mig i helgen: men herregud, sluta be om ursäkt för att du är mänsklig. Vem har sagt att man måste vara på topp för att bli omtyckt, vi älskar ju dig precis som du är.
Kanske nåt jag borde tänka på lite oftare. Helt enkelt.
Nu är lusten och viljan tillbaka. Måste bara skaffa mig något meningsfyllt att göra.
Och nej, heminredning är inte meningsfyllt för mig, det finns få saker jag skiter så heligt i som det. Oavsett vad vissa har för åsikter om hur mitt hem ser ut. Punkt.
Kommentarer:
Trackback