greta

Jag vill sparka å skrika, lägga mig på golvet som ett bortskämt barn ¨ge upp helt enkelt.
Ge mig nya intryck, ge mig syre, ge mig nya upplevelser, kultur. För helvete.
Vill inte servera människor som redan har allt serverat på ett silverfat.
Vill inte bli tjatad på av chefer, potentiella pojkvänner, flickvänner, whatever. Vill inte.
Motvallskärring jag. Jajamensan.

Jag vet faktiskt inte om jag ska bli arg, ledsen lr rädd...
Sverigedemokraterna går framåt starkt, särskilt i Skåne. Vad tänker de människor som röstar på ett parti vars program är så förlegat, ogenomtänkt och ohumant.
Jag undrar hur de tänker som ställer sig bakom något sådant, som väljer att använda sin demokratiska rättighet på det sättet.

Vilket är mest skrämmande, tanken på att människor röstar på Sverigedemokraterna för att de är ignoranta, okunniga och inte har läst på, eller tanken på att de läst på och ställer sig bakom detta skamliga parti ändå?

Here's what I want and you know it's true
I have a secret longing in my heart for you

I want a kiss in the falling snow
I want the whole world to know
I want your special smile
I want to hold you for a while
I want to find out what makes you laugh and cry
I want to find out what turns you on and why
I want to sit quietly with you, have some tea
I want you to tell me your reality
I want this to be a not so public affair
I want to know you'll be there

I want to slowly, slowly get to know the real you
That's what I want and you know it's true
but because of who you are and what you do
it seems impossible to get through

Shit, e trött precis hela tiden. Min energi e på sparlåga... Undrar vad de e som e fel egentligen, har svårt att fokusera på saker som vanligtvis fångar mitt intresse.

Men men, jag e ju envis som vanligt, ger aldrig upp... så jag kör på även om jag e snurrig i skallen lite då å då. Mer förvirrad än vanligt, om de nu e möjligt *ler*

Plötsligt känner jag ett behov av att använda min blogg som just en blogg... det lär ju glädja vissa å förskräcka andra.


Mycket funderingar snurrar i mitt huvud just nu, jag grubblar, vänder, vrider, vankar fram å tillbaka i min lägenhet som en veritabel professor Balthazar. Tyvärr har jag ingen maskin där man kan stoppa in alla tankar å få ut ett koncentrat som löser allt...


Vi har blivit uppsagda från våra heltidstjänster på jobbet å erbjudna deltid, vilket innebär en massa pappersarbete för att stämpla upp resterande timmar. Har ett jobb till på gång men eftersom min deltidstjänst är 120-130 timmar i månaden, kommer det att bli så att jag jobbar mer än heltid, igen. Hade jobben känts motiverande hade det säkert funkat bra men jag känner mig kvävd och oengagerad. Mitt jobb som var så engagerande, utmanande å roligt har blivit till ett orosmoment. Jag undrar om det finns en enda seriöst engagerad chef i restaurangbranschen? Hittills har jag bara stött på folk som lovar runt å håller tunnare än rispapper. Så lite respekt för människor å deras värde.

Alltså, dags för nya beslut, nya äventyr. Får väl jobba som en galärslav hela hösten å dra till Brasilien i vinter, tanken har ju funnits länge. Å längtan dit.

Hade jag inte haft musiken som ventil hade jag fixat detta, det är bara att konstatera. Synd bara att jag inte har egna musikaliska talanger, det går ju liksom inte att leva på musik, luft å vatten om man bara lyssnar. Inte så bara kanske men men.


Plötsligt känns det som att detta är ännu en period av otåligt väntande på kreativitet. Jag skriver i all tysthet på mitt lilla projekt men just nu skriver jag, skriver om, raderar å kommer ingen vart. Jag vet att det lossnar snart men jag är ju en otroligt otålig människa.


Sen är det detta med kärleken, snälla nån... lösa boliner, minst sagt. Men jag är inte det minsta orolig, något är på gång, jag känner det. Sen är alltid frågan är det rätt tid just nu? Är det någonsin rätt tid?