calling all skeletons
En kommentar till saker som pågått på senare tid
I thought we were friends, I guess it just depends who you ask
These feelings tend to leave me with a hole in my chest
A hole in my chest
Now the time has come I just wish I could erase
All the damage done to your name and your keepsakes
It's only just begun, it's been fun, we were blind, deaf and dumb
There's a party in my closet calling all skeletons
All Skeletons.....Calling All
Where did you go as the lights went black?
Look whats become of me
I've grown to love your disappearing acts,
Do one more pretty please
Now the time has come I just wish I could erase
All the damage done, all this pain, all this heartache
It's only just begun, it's been fun, we were fucked up and numb
There's a killer on the corner and he's looking for love
He's....Looking for love
Yeah he's looking for (you my love)
Where did you go as the lights went black?
Look whats become of me
I've grown to love your disappearing acts,
Do one more pretty please
And to tell you the truth I lost my faith in you
(You gotta stop sneaking off on me)
And these unspoken lies appear at the worst times
(You gotta stop sneaking off on me)
They're hiding just behind your eyes"
jag låter Alkaline Trio tala för mig:
"Here it is again yet it stings like the first time
Seems it never ends, Double nickels on your dimeI thought we were friends, I guess it just depends who you ask
These feelings tend to leave me with a hole in my chest
A hole in my chest
Now the time has come I just wish I could erase
All the damage done to your name and your keepsakes
It's only just begun, it's been fun, we were blind, deaf and dumb
There's a party in my closet calling all skeletons
All Skeletons.....Calling All
Where did you go as the lights went black?
Look whats become of me
I've grown to love your disappearing acts,
Do one more pretty please
Now the time has come I just wish I could erase
All the damage done, all this pain, all this heartache
It's only just begun, it's been fun, we were fucked up and numb
There's a killer on the corner and he's looking for love
He's....Looking for love
Yeah he's looking for (you my love)
Where did you go as the lights went black?
Look whats become of me
I've grown to love your disappearing acts,
Do one more pretty please
And to tell you the truth I lost my faith in you
(You gotta stop sneaking off on me)
And these unspoken lies appear at the worst times
(You gotta stop sneaking off on me)
They're hiding just behind your eyes"
Tungt, riktigt tungt.
Medicinen mot överaktiv, sockerchockad, kaffetankad tentapluggshjärna heter Gojira.
Men om du inte gillar svintung metal så låt bli att lyssna.
Jag tänker blåsa rent hjärnan, lite grann som rebooth.
Jajamen.
En värld. Vi bor alla i den.
Idag har jag varit på Doclounge, för första gången på länge.
Känns inte roligt att behöva välja bort något som ligger mig så varmt om hjärtat men jag har inget val.
Nåja, idag var jag där i alla fall, bar soffor och kånkade stolar.
Fick se filmer som väckte mina tankar, mina känslor och mitt engagemang till nytt liv efter de senaste dagarnas vacuum.
Kerstin Überlacker och Michael Cavanaughs film "The leftovers", helt enkelt underbart bra.
Om människor som väljer att protestera mot överkonsumtion på sitt eget sätt.
Genom "dumpster diving", de äter det som stormarknaderna kastar bort.
Filmen utspelar sig i Australien men jag vet att det sker världen över.
Så även här.
Jag vet att exempelvis Espresso House kastar allt de har i sina montrar vid dagens slut.
Jag vet att vi gjorde det på Barista, som vill föregå med så "gott" exempel.
Vi som arbetade där fick inte ens ta med färdiggjorda mackor hem, de skulle slängas.
Ett vansinnigt slöseri.
Hur tänker vi människor egentligen?
Tänker vi?
Jag ställer mig samma frågor om och om igen.
Söker ständigt efter svar i den malström av information som flödar över mig varje dag.
Den hotar att dränka mig men jag har skaffat både flytväst och simkunnande.
Den andra filmen var ett work in progress.
För er som kanske inte vet vad det innebär är det en film som inte är klar men som man ändå vill flagga för.
I detta fallet Fredrik Gerttens "Bananas" (tror jag att den ska heta)
Den handlar om bananodling i Nicaragua.
Som Fredrik sa så är bananer något av det första som våra barn äter och något av det sista våra gamla får i sig.
Alltså borde denna filmen engagera oss alla.
De som ser till att vi får våra bananer dör och blir sterila av giftet som används när de odlas.
Är det ett pris DU är villig att betala för att äta banan?
Jag vill inte det.
Det är dags att sluta blunda för verkligheten, så som den ser ut.
Har man rättigheter har man också skyldigheter.
Vi har tid, vi har råd, vi kan inte låtsas längre.
Nu vet jag varför jag sitter här och bankar in diagram i skallen varje kväll.
Varför jag tragglar mig igenom sånt som jag tycker är svårt och emellanåt nästan omöjligt.
Jag tror att en bättre värld är möjlig och jag tänker inte rätta mig i radhusledet och blunda.
ALDRIG.
Miljövetenskap är där jag tänker ta mitt avstamp.
Jag gör små val varje dag, övertygad om att även många bäckar små kan göra en ren å.
Vad tänker DU göra?
I kategorin klumpiga saker att göra på natten...
Jag har en jättebula i pannan.
Öm haka och näsa.
Allt beroende på en konspiration mellan en sko som smitit ur skohyllan och en vidöppen badrumsdörr.
Lite lätt yrvaken skulle jag, helt oskyldigt, gå och kissa men ack, det var inte så enkelt.
Jag snubblade över skon och slog i huvudet i den öppna dörren.
Dörrar är lika stenhårda som Clint Eastwood i vilken västern som helst kan jag avslöja.
Såg vita blixtar i vad som kändes som ett år.
Det här med att gå in i en dörr är inget skämt.
Fast jag skrattade högt när jag tittade i spegeln imorse...
Nu måste jag gå till jobbet med världens största bula.
Kanske kan få extra sympatidricks?
Tredje gången gillt då'rå.
Har haft punktering på cykeln.
Som ni alla vet så är det oerhört irriterande i sig.
Men det stannar inte där, just nu är jag väl inte på mitt allra mest kvittrande humör.
Tänkte att jag behövde cykeln snabbt så jag lämnade, mot bättre vetande, in den på Hojjen.
Fick den snabbt, allt frid och fröjd.
Investerade i nytt däck och slang, tänkte att det var lika bra nu när jag cyklar varje dag.
På morgonen: ingen luft.
Pumpade däcket i tanken att det kanske bara var ventilen som satt lite löst.
Inte då.
Tillbaka med cykeln.
De fixade den på nån timme, fick tillbaka den full med oljiga fingeravtryck över hela däck och sadel.
Nåja tänkte jag på mitt snälla humör, skit samma, nu är den fixad.
Imorse: ingen luft.
Nu innebär det att jag inte hinner till yogan i tid.
Så det började koka inuti.
Istället för att yoga och känna sinnesro får jag nu gå tillbaka med cykeln IGEN.
För HELVETE!
Nåja, a lesson to be learned.
Lämna inte in cykeln på Hojjen.
Babak rules.
Och gå med magkänslan, hellre lite långsammare.
Än en gång.
Jag får en långpromenad i solen också, det är inte fy skam det heller.
Måste ändå ner och städa i yogastudion och sparar passet till på fredag.
Egentligen ingen större skada skedd, tisdagar brukar vara ganska stressiga men nu blev det kanske en välbehövlig omändring i schemat.
Ska fundera på det.
Men jag tycker fortfarande att Hojjen suger.
Och de ska få höra det.
På ett ytterst konstruktivt sätt.
Ikväll är det True Blood dags... längtar!
Men först föreläsning och gruppmöte.
Andas.
Tålamod.
Tisdagar är bra dagar.
Och idag är det dessutom fullmåne.
En bra dag för vampyrer...
På Bikramfronten mycket nytt
Jag har gjort, i mina ögon, enorma framsteg på yogan.
En millimeter djupare, en sekund i taget...
För någon som är så rastlös och otålig som jag kan vara i mina värsta stunder så är det största framsteget att ha tålamod.
När jag var nitton hade jag tyckt att yoga var fruktansvärt.
Inte idag.
Viss insikt kommer med det man väljer att göra med sina år.
Jag vågar göra alla positioner nu.
Till och med den där som jag var så rädd för.
Får inte panik längre, det knyter sig inte.
Just den övningen öppnar upp hjärtchakrat.
Säger ganska mycket på ett helt annat plan än det fysiska.
Nu är jag öppen för andra saker än jag varit på mycket länge.
Otålig på ett annat sätt, otålig på att lära mig så mycket saker.
Jag har hittat tillbaka till mig skulle man kunna säga.
Om man vill vara sån.
0801010
Kreativitet är ett ord som är i mina tankar.
Jag ställer som vanligt höga krav på mig själv.
Konstigt att det alla andra gör är bra i mina ögon men det jag själv gör är aldrig perfekt nog.
Kvittar vad det gäller, plugg, jobb, skrivande, skapande, sex, matlagning, träning, yoga, you name it.
Jag har ju mina saker som jag tycker om att göra men jag är extremt petig vissa dagar.
Och andra dagar har jag en devil-may-care attityd som heter duga.
Jag har skrattat hejdlöst åt mig själv denna veckan.
Att jag kan bli... vad i hela friden heter intimidated på svenska egentligen...?
(att engelska ord ploppar upp i skallen ser jag som ett ständigt bevis på att engelska är ett mer effektivt språk än svenska)
Nåja, ni fattar vad jag menar.
Av någon som är mycket yngre än mig var fortsättningen på den meningen.
Inte för att ålder spelar någon roll för mig, hur skulle det kunna göra det?
Erfarenhet kanske spelar mer roll.
Eller snarare vad man gör med sina år.
Hur man väljer att nyttja den tid man fått.
Jag snurrar in mig i ett litet nystan av självkritik emellanåt.
Men förlösande skratt åt sig själv fungerar som svärdet som löste den gordiska knuten.
Ett hugg rakt igenom bara så är det svarta nystanet borta.
Nu är tid att utveckla själen.
Att blicka inåt en stund....
Jag är nästan lite irriterad över att det stormar så lite utanför fönstret.
Kanske sticker jag ut hakan när jag säger så och får bittert ångra mina ord men det struntar jag i.
Dramatik i vädret gillar jag.
...fast jag skulle nog hemskt gärna åka en söndagstur till Kjugekull innan det börjar regna...
re-cykel
Elsa behövde inte träffa farbror cykeldoktorn
Det behövdes bara en skiftnyckel som spände rätt skruv
Ganska lustigt att tänka sig att jag kämpade, svärandes, fram och tillbaka till Ubåtshallen när jag kunde fixat det så lätt.
Jag var så stressad och arg, helt i onödan.
Svettig och svärande, säkerligen med en helt galen blick också.
Tanken är hysteriskt rolig, så här i efterhand, fatta all den energin som gick åt till ingen nytta.
Nog för att värma upp min lägenhet, no doubt, hahahahahaha.
Fast säkert bra för både kondition och benmuskler... odräglig positivitet, det är så jag jobbar, hehe.
Igår var jag på Bikramyoga för första gången denna terminen.
Ajaj vad stel jag är, det är så att jag skäms.
Inte för någon annan men jag tycker synd om min stackars kropp som blivit så illa behandlad av mig.
Feg var jag också.
Den där positionen som jag har så svårt för vågade jag inte ens göra.
Retligt som fan.
Nästa gång, då jäklar!
Ibland får jag en en känsla av "vem fan är du egentligen?" när jag synar mig själv i sömmarna.
Inte bara kroppsligt även om det är påtagligt också.
Som att jag kommit för långt bort från den jag är innerst inne.
Som förra sommaren, hösten och vintern.
Vad i helvete sysslade jag med då?
Inte var det att söka lugn och harmoni och känna kärlek i alla fall.
Kemisk kärlek kanske.
Idioti skulle man också kunna kalla det.
Nu är lugnet tillbaka.
Gillar upplägget i min värld.
Närvarande i nuet.
Inget drama, inga konstigheter.
Jag gillar den här känslan jag har i maggropen, när det bubblar upp ett skratt av sig själv, bara för att man faktiskt är lycklig.
När människorna man umgås med inspirerar.
Särskilt en finns i mina tankar, han utmanar mitt sätt att tänka och uttrycka mig.
Inte en diskussion vinner jag.
Han har oväntade sätt att se på saker vi pratar om, varje gång, stort som smått.
Jag gillar det.
Mina vänner väcker nya tankar, vi har hetsiga diskussioner, löser världsproblemen.
Eller gör ett gott försök i alla fall.
Inga skygglappar eller skyddsnät.
Att röra om i grytan och röra upp känslor.
Man måste ju känna att man lever, på riktigt.