greta

Det behövdes bara en skiftnyckel som spände rätt skruv

Ganska lustigt att tänka sig att jag kämpade, svärandes, fram och tillbaka till Ubåtshallen när jag kunde fixat det så lätt.

Jag var så stressad och arg, helt i onödan. 

Svettig och svärande, säkerligen med en helt galen blick också.

Tanken är hysteriskt rolig, så här i efterhand, fatta all den energin som gick åt till ingen nytta.

Nog för att värma upp min lägenhet, no doubt, hahahahahaha.

Fast säkert bra för både kondition och benmuskler... odräglig positivitet, det är så jag jobbar, hehe.

Igår var jag på Bikramyoga för första gången denna terminen. 

Ajaj vad stel jag är, det är så att jag skäms. 

Inte för någon annan men jag tycker synd om min stackars kropp som blivit så illa behandlad av mig.

Feg var jag också.

Den där positionen som jag har så svårt för vågade jag inte ens göra.

Retligt som fan.

Nästa gång, då jäklar!

Ibland får jag en en känsla av "vem fan är du egentligen?" när jag synar mig själv i sömmarna.

Inte bara kroppsligt även om det är påtagligt också.

Som att jag kommit för långt bort från den jag är innerst inne.

Som förra sommaren, hösten och vintern.

Vad i helvete sysslade jag med då? 

Inte var det att söka lugn och harmoni och känna kärlek i alla fall.

Kemisk kärlek kanske.

Idioti skulle man också kunna kalla det.

Nu är lugnet tillbaka.

Gillar upplägget i min värld.

Närvarande i nuet.

Inget drama, inga konstigheter. 

Jag gillar den här känslan jag har i maggropen, när det bubblar upp ett skratt av sig själv, bara för att man faktiskt är lycklig.

När människorna man umgås med inspirerar.

Särskilt en finns i mina tankar, han utmanar mitt sätt att tänka och uttrycka mig.

Inte en diskussion vinner jag.

Han har oväntade sätt att se på saker vi pratar om, varje gång, stort som smått.

Jag gillar det.

Mina vänner väcker nya tankar, vi har hetsiga diskussioner, löser världsproblemen.

Eller gör ett gott försök i alla fall.

Inga skygglappar eller skyddsnät.

Att röra om i grytan och röra upp känslor.

Man måste ju känna att man lever, på riktigt.