greta

Jag ställer som vanligt höga krav på mig själv.

Konstigt att det alla andra gör är bra i mina ögon men det jag själv gör är aldrig perfekt nog.

Kvittar vad det gäller, plugg, jobb, skrivande, skapande, sex, matlagning, träning, yoga, you name it.

Jag har ju mina saker som jag tycker om att göra men jag är extremt petig vissa dagar.

Och andra dagar har jag en devil-may-care attityd som heter duga.

Jag har skrattat hejdlöst åt mig själv denna veckan. 

Att jag kan bli... vad i hela friden heter intimidated på svenska egentligen...? 

(att engelska ord ploppar upp i skallen ser jag som ett ständigt bevis på att engelska är ett mer effektivt språk än svenska)

Nåja, ni fattar vad jag menar. 

Av någon som är mycket yngre än mig var fortsättningen på den meningen.

Inte för att ålder spelar någon roll för mig, hur skulle det kunna göra det? 

Erfarenhet kanske spelar mer roll.

Eller snarare vad man gör med sina år.

Hur man väljer att nyttja den tid man fått.

Jag snurrar in mig i ett litet nystan av självkritik emellanåt. 

Men förlösande skratt åt sig själv fungerar som svärdet som löste den gordiska knuten.

Ett hugg rakt igenom bara så är det svarta nystanet borta.

Nu är tid att utveckla själen.

Att blicka inåt en stund....

Jag är nästan lite irriterad över att det stormar så lite utanför fönstret.

Kanske sticker jag ut hakan när jag säger så och får bittert ångra mina ord men det struntar jag i.

Dramatik i vädret gillar jag.

...fast jag skulle nog hemskt gärna åka en söndagstur till Kjugekull innan det börjar regna...