It's all fun and games 'til someone looses an eye
Mycket funderingar, vändningar, vridningar och grubblande också.
Snällheter, osäkerheter.
Just nu känner jag mig bitsk.
Det visas förbannat lite respekt för mig just nu.
Det tar slut här.
Slutfjäskat, slutdiskuterat,
helt enkelt slut.
Så jävla snäll är jag inte.
Det blir alltid bra
"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fyllt av nya, mycket lyckligare knytt.
Och knyttet gick och gick men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dej?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.
Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.
Och knyttet gick med trötta ben mot väster
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de SER att du är här!
Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt bort var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?
Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden frampå natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
"...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll..."
Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda, och förtrollande och nytt!
På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och knyttet sa: jag tycker absolut
att vi har träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsklädda båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mej!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?
Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.
När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!
Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.
De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben -
Förlorad i sin blyghet sade han:
jag skriver vad jag menar... och försvann.
Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han än förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig, käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!
(Här har du brevpapper. Frimärke
behövs inte, men lägger brevet t.ex.
i en rosenbuske där man är säker
på att skruttet får syn på det)
När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt,
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"
benadryltankar
Jag är inte kvinnan i någons liv, snarare den där smått störigt intensiva tjejkompisen som det är lite roligt att leka med emellanåt. Vet inte riktigt om jag tycker att det är en bra eller dålig grej faktiskt. Jag har ju roligt för det mesta men ibland vill jag att nån ska sakna mig också. Tänka på mig när jag inte är där liksom.
Känner mig som en social bulldozer för tillfället.
Och fortfarande hoppar hjärtat över ett slag varje gång telefonen ringer eller jag får ett sms. Och ingen av gångerna är det så, det kommer det förmodligen aldrig att vara igen. Hoppet vägrar lämna skeppet, med näbbar och klor biter det sig fast, även om greppet är tunnare.
Jag e frisk, jag e botad, det går fint, det gör det jotack...
Bara kalla mig Filifjonkan
Jag vårstädar idag, både i mitt hem och bland mina tankar. Hemmet är ett ständigt projekt, hur mycket jag än städar där känns det aldrig rent. Men idag har jag åtminstone putsat fönsterna så jag kan se världen utanför. Känner mig som Filifjonkan idag, det finns ett underbart avsnitt i en av mina favoritböcker "Sent i november" där hon riktigt frossar i städning... "Det var underbart att få städa igen. Hon visste precis var dammet hade gömt sig, mjukt och grått och självbelåtet hade det lagt sig tillrätta i vrårna, hon jagade upp varenda dammtott som hade rullat sig stor och fet och full av hårstrån och trodde den var i säkerhet, haha! Mallarver, spindlar och tusenfotingar, kribblor och krabblor av alla slag vändes överända av Filifjonkans stora kvast, och där kom härliga floder av varmt vatten och tvållödder och sköljde iväg med allt, det var inte lite som åkte ut genom dörren i hink efter hink, det var verkligen roligt att leva." Nu tycker jag inte att städning är riktigt lika roligt men det är faktiskt en form av meditation det också. På något sätt känns det som om ju mer ordning man skapar desto lättare är det att tänka. Kaos kommer alltid att vara ordningen som råder i mitt hem, jag är ingen fan av inredning och särskilt inte inredning av den kala, opersonliga nordiska typen. Men ordning skapar man på sitt eget sätt, de allra flesta av mina vänner tycker att jag har ett stökigt hem som är fyllt av onödiga prylar. Jag också tidvis men för det mesta bryr jag mig inte alls . Bland tankarna har det varit total kaos på senare tid. Jag har haft för mycket tid att tänka, vända ut och in, analysera och frustrera över petitesser. Småsaker har blivit stora, stora saker har blivit små och inget har blivit utrett. Nu börjar det faktiskt ta form. Jag har kommit fram till att festandet, som många påpekat på senaste tiden har gått överstyr, är min ventil. Det visste jag väl i och för sig redan men jag har också kommit fram till att mitt behov av bekräftelse fylls snabbt när jag är ute i vimlet. Min fanclub (som brorsan kallar dem) är viktigare för mig än jag trodde. Vem hade kunnat tro att det skulle vara så, haha. Den ständiga diskussionen jag för med mig själv och de närmast sörjande gäller annars varför jag alltid lyckas träffa män som komplicerar min tillvaro. De som visar så lite intresse som möjligt har alltid varit mest intressanta. Är det för att de inte utgör ett hot mot friheten som jag älskar så högt? Är det för att de utgör en utmaning, omöjlig att motstå? Är det för att jag innerst inne inte tycker att jag är värd något bättre? Jag vet fantamej inte men det är ju sjukt hur jag alltid lyckas ... varför inte ha känslor för någon som har den mest komplicerade tillvaron jag någonsin sett. Bara ett exempel i en rad galna sammanträffanden. Mitt självförtroende när det gäller yrkeslivet har varit i botten. Jag funderar och vänder och vrider på det också. Är som allra lyckligast när jag får vara på läxläsningen på onsdagarna, känns som att det borde säga mig något. Var på en Starta eget dag på Stadsbiblioteket igår, långdraget men givande icke desto mindre. Träffade en av mina kursare från Skurup där, hon var där för att hon tänkt börja frilansa. Hon ställde frågan till mig varför jag inte gör detsamma och för första gången någonsin var jag helt ärlig till och med mot mig själv. Jag svarade att jag har inte det självförtroendet i min journalistik. När jag kom hem var jag jävligt arg på mig själv. Jag vet att jag kan skriva, vad som helst, om vad som helst, när som helst. Vad är mitt problem? Journalistiken har jag ju alltid brunnit för, va fan gömmer jag mig bakom en bardisk för? Och varför lät jag en usel chef på en pub i Höllviken driva mitt självförtroende i botten på det sättet. Puh... nu ska jag städa vidare och fundera vidare också. I eftermiddag ska jag gå och träna, att slita i vikterna får mig alltid att må bättre. Jag som är så bra på att ge träningsråd och att lägga upp program till andra kanske borde ta lite bättre hand om mig. Något att fundera på med näsan i skurhinken. // Filifjonkan |