Bara kalla mig Filifjonkan
| Jag vårstädar idag, både i mitt hem och bland mina tankar. Hemmet är ett ständigt projekt, hur mycket jag än städar där känns det aldrig rent. Men idag har jag åtminstone putsat fönsterna så jag kan se världen utanför. Känner mig som Filifjonkan idag, det finns ett underbart avsnitt i en av mina favoritböcker "Sent i november" där hon riktigt frossar i städning... "Det var underbart att få städa igen. Hon visste precis var dammet hade gömt sig, mjukt och grått och självbelåtet hade det lagt sig tillrätta i vrårna, hon jagade upp varenda dammtott som hade rullat sig stor och fet och full av hårstrån och trodde den var i säkerhet, haha! Mallarver, spindlar och tusenfotingar, kribblor och krabblor av alla slag vändes överända av Filifjonkans stora kvast, och där kom härliga floder av varmt vatten och tvållödder och sköljde iväg med allt, det var inte lite som åkte ut genom dörren i hink efter hink, det var verkligen roligt att leva." Nu tycker jag inte att städning är riktigt lika roligt men det är faktiskt en form av meditation det också. På något sätt känns det som om ju mer ordning man skapar desto lättare är det att tänka. Kaos kommer alltid att vara ordningen som råder i mitt hem, jag är ingen fan av inredning och särskilt inte inredning av den kala, opersonliga nordiska typen. Men ordning skapar man på sitt eget sätt, de allra flesta av mina vänner tycker att jag har ett stökigt hem som är fyllt av onödiga prylar. Jag också tidvis men för det mesta bryr jag mig inte alls . Bland tankarna har det varit total kaos på senare tid. Jag har haft för mycket tid att tänka, vända ut och in, analysera och frustrera över petitesser. Småsaker har blivit stora, stora saker har blivit små och inget har blivit utrett. Nu börjar det faktiskt ta form. Jag har kommit fram till att festandet, som många påpekat på senaste tiden har gått överstyr, är min ventil. Det visste jag väl i och för sig redan men jag har också kommit fram till att mitt behov av bekräftelse fylls snabbt när jag är ute i vimlet. Min fanclub (som brorsan kallar dem) är viktigare för mig än jag trodde. Vem hade kunnat tro att det skulle vara så, haha. Den ständiga diskussionen jag för med mig själv och de närmast sörjande gäller annars varför jag alltid lyckas träffa män som komplicerar min tillvaro. De som visar så lite intresse som möjligt har alltid varit mest intressanta. Är det för att de inte utgör ett hot mot friheten som jag älskar så högt? Är det för att de utgör en utmaning, omöjlig att motstå? Är det för att jag innerst inne inte tycker att jag är värd något bättre? Jag vet fantamej inte men det är ju sjukt hur jag alltid lyckas ... varför inte ha känslor för någon som har den mest komplicerade tillvaron jag någonsin sett. Bara ett exempel i en rad galna sammanträffanden. Mitt självförtroende när det gäller yrkeslivet har varit i botten. Jag funderar och vänder och vrider på det också. Är som allra lyckligast när jag får vara på läxläsningen på onsdagarna, känns som att det borde säga mig något. Var på en Starta eget dag på Stadsbiblioteket igår, långdraget men givande icke desto mindre. Träffade en av mina kursare från Skurup där, hon var där för att hon tänkt börja frilansa. Hon ställde frågan till mig varför jag inte gör detsamma och för första gången någonsin var jag helt ärlig till och med mot mig själv. Jag svarade att jag har inte det självförtroendet i min journalistik. När jag kom hem var jag jävligt arg på mig själv. Jag vet att jag kan skriva, vad som helst, om vad som helst, när som helst. Vad är mitt problem? Journalistiken har jag ju alltid brunnit för, va fan gömmer jag mig bakom en bardisk för? Och varför lät jag en usel chef på en pub i Höllviken driva mitt självförtroende i botten på det sättet. Puh... nu ska jag städa vidare och fundera vidare också. I eftermiddag ska jag gå och träna, att slita i vikterna får mig alltid att må bättre. Jag som är så bra på att ge träningsråd och att lägga upp program till andra kanske borde ta lite bättre hand om mig. Något att fundera på med näsan i skurhinken. // Filifjonkan |
Kommentarer:
Postat av: kottemor
Men hjärtat!
Så härligt att verkligen läsa om hur du har det!!!
Du är stark,otroligt stark gumman!!
Älskar dig precis som du är och kommer alltid göra,du är toppen rakt igenom!!:)
Rätt man dyker upp en dag,bättre att vänta och ej göra ngt förhastat med fel karl,du vet hur illa det kan bli...
Många pusselikramar och mycket kärlek!
Postat av: Max
Hej,
Har du pluggat journalistik på Skurups folkhögskola?
Jag har en fråga... Vad är det för inträdesprov man gör när man söker?
mvh
Trackback