greta

Inte så konstigt egentligen.

Det är ju då man behöver skriva av sig.

När man är glad är man ju upptagen med att vara just glad... 

Dagarna som kommer och går nu är spännande. 

Det händer mycket.

Roligt.

Ledsamt.

Frustrerande.

Intressant.

Utmattande.

Tankeväckande.

Inspirerande.

Jag funderar mycket över relationer ikväll.

Ser flera mer eller mindre avskräckande exempel runt mig, ledsen att behöva säga det men så är det.

De är säkert lyckliga med hur de har det men jag hade aldrig klarat av att ha det så.

Hur jag skulle vilja ha det vet jag inte men nu vet jag i alla fall hur jag inte vill ha det.

Jag har blivit så sårad att jag märker att det påverkar mig, fortfarande.

Tillit är så svårt, fortfarande.

Det är så svårt att lita på att någon faktiskt menar det den säger, 

att inte tolka in mellan raderna i saker någon gör.

Svårt att inte döma nya människor efter gamla människors synder.

Jag tycker faktiskt om att vara singel, detta stötta och nötta ord.

Framför allt tycker jag om friheten att komma och gå som jag vill.

Att inte vaktas av en svartsjuk partner som ifrågasätter allt man gör.

Att inte sitta hemma i soffan och undra var fan ens sambo är egentligen, eftersom han jämt ljuger.

Man lär sig saker av varje relation.

Så vill jag aldrig ha det igen, ALDRIG.

Men det är klart att jag också undrar emellanåt.

Det är förvånansvärt lätt att plötsligt finna sig i ett negativt tankemönster av "vadärdetegentligenförfelpåmig"-typen.

Men jag vägrar.

Kämpar emot.

Vafan, det handlar inte om att det ska finnas någon därute för mig.

Någon kan man hitta vilken kväll i veckan som helst, bara man vill.

Och tro mig, det vill man inte.

Inte jag i alla fall.

Kräsen som jag är när det verkligen gäller.

Veckan som gått har varit som en motorväg.

Det har gått i 180 knyck.

En salig blandning av måsten och sånt som man inte hinner med.

Dessutom känslomässigt uttröttande. 

Saker som händer i vänkretsen.

Saker som hotar att slita hjärtat ur bröstet på en.

Men också saker som är så vackra att ryggraden krusar sig.

Och fortfarande det där som jag skulle vilja att det finns tid för.

Den där personen som jag vill... hm... se mer av.

Nyfikenheten finns fortfarande där men jag är lite rädd att tiden naggar den i kanten.

Just nu skulle jag vilja ha tid att åka till landet. 

Skulle vilja sitta rakt upp och ner i en sanddyn på Sandhammaren med benen i kors och bara meditera.

Fast jag nöjer mig med Kallis.

Jag har börjat se mina tankar som mucklorna i Pettson och Findus.

Så när jag mediterar, yogar eller bara behöver slappna av kan jag stoppa ner mina tjattrande tanke-mucklor i en imaginär låda, be dem hålla sig lugna en stund och lägga på locket.

Visualisering rockar fett kan jag tala om.

Man kan allt man vill, bara man vill det tillräckligt mycket tror jag.

Fick höra i veckan att jag är godtrogen men realistisk, det har jag funderat mycket på.

Är det inte motsägelsefullt?

Fast det är en poäng, klart jag vill, och väljer att, tro gott om människor. 

Särskilt människor som jag blir lite förälskad i.

Förälskad går snabbt men kär, det är något annat det.

Har känt mig hård i orden denna veckan.

Jag är inte hård, bara lite cynisk.

Om ni bara visste hur mycket kärlek jag har inuti för alla er som finns i mitt liv på ett eller annat sätt.

Jag tänker på er när jag är ensam, gråter en skvätt för vissa, ler ohejdat åt andra.

Blessad som har er i mitt liv.

Finaste!