greta

Åh, vad jag älskar det stället... jag blir lugn som en filbunke av att gå på plankorna där. 

Känna doften av havet, svettas i bastun och tappa andan i vattnet.

Sju grader är inte såå kallt ändå. 

Har kommit till insikter. 

Ju längre bort, mentalt, jag är från musiken, träningen och familjen, desto sämre mår jag. 

Fast oftast är det så att jag glider från dessa livsnödvändiga saker när jag mår dåligt.

Det första varningstecknet borde egentligen vara när jag slutar lyssna på musik. 

Musiken är min ryggrad, min lycka, mitt syre. 

Det har den alltid varit. 

Ett av mina tidigaste minnen är min äldre bröders musik. 

Led Zeppelin, Bob Marley. 

Tänker att det måste känneteckna riktigt bra musik att man lyssnar på den hela livet utan att tröttna en sekund.

Visst, jag spelar inget själv men det måste man ju inte för att älska passionerat.

Sjunger gör jag ju. 

Fast numer bara i sällskap med människor som jag verkligen gillar.

Nån dag ska jag göra en lista (fan vad jag gillar listor alltså) på all musik jag lyssnar på. 

Har funderat på det ett par dagar nu, det är ju en del. 

Hur definierar man min musiksmak egentligen?