greta

Alla ni fina

tror att jag gick sönder i tusen bitar igår
hör av mig igen när jag hittat alla

Fy så förkyld jag har varit och är delvis fortfarande. 

Igår på jobbet ställde sig en rockig kille med massa tatueringar upp och friade till sin flickvän. Inför 400 personer, med darrig röst och jättenervös valde han att förklara sin kärlek. Inte ett öga var torrt på hela Wallmans. Utom i baren skulle jag tro. 
Även om jag inte är säker på vad jag tycker om äktenskap tycker jag att han var modig. 
Att vara ärlig om sina känslor är det svåraste som finns och han vågade säga dem högt inför så många. 
Tanken är hisnande. 

Det gjorde att jag fick lite ont i magen, jag får mycket kärlek i mitt liv, det är det inget tvivel om alls, mångfaldigt blessad som jag är. 
Men jag tänkte att det är inte alls säkert att jag nånsin kommer att ha det sådär. Jag menar inte offentliga frierier, utan allt det andra. 
Tänk om ingen någonsin igen kommer att säga; jag älskar dig. 
Och mena just mig, sån som jag är. 
Omöjlig.

Nu är den långa veckans färd mot helgen snart över... puh... jag är trött just nu. Ligger kvar i sängen och försöker samla kraft för att kravla mig in i duschen. bara tio timmars jobb kvar innan det är dags att vila (nåja) i två dagar. 
Är trött i huvudet. 

Men jag vet ju att så fort jag duschat och kommit utanför dörren så är det full rulle igen. Då spinner jag vidare, snöar in mig och piggnar till. 

Tror jag ska ta min ena pluggbok med mig till Simpan, beställa in en av deras goda mackor och en balja kaffe och fördjupa mig i "There's something new under the sun" av John Mcneill. Den boken är jäkligt bra kurslitteratur. Vissa saker han skriver gör mig helt förbryllad. Det är väl det som är meningen.

Vi hade en fantastisk föreläsning igår. Jag blev peppad, inspirerad och längtar efter att få höra mer av och om Andrew Jamison. Han fick mig att se saker på ett nytt sätt, så underbart!

Kom på nu att jag har inte provat mackorna på hörnan. 
Haha, hur hungrig är jag egentligen?
Bäst att masa sig ur sängen.

Tills nästa förvirrade blogg
T G I F

"The question of real, lasting world peace concerns human beings, so basic human feelings are also at its roots. Through inner peace, genuine world peace can be achieved. In this the importance of individual responsibility is quite clear; an atmosphere of peace must first be created within ourselves, then gradually expanded to include our families, our communities, and ultimately the whole planet."

Cyklar, det är vad jag gör. 
Fort, lite väl olagligt och jämt.
Fast egentligen är cyklandet bara en transport mellan det jag gör. Hinner tänka väldigt mycket på de minuter det tar att ta mig dit jag ska. 
Morbida tankar. 
Ibland när det kommer en lastbil körande lite för fort så tänker jag att det skulle vara väldigt enkelt att göra slut på stressen, pressen och oroandet över att livet aldrig blir mindre ensamt. Fast det skulle jag ju aldrig göra. Men i just det ögonblicket som jag tänker just den tanken förstår jag dem som gör det själviska valet. 

Råkade träffa pappa idag, såg hans bil när jag cyklade förbi kontoret vid Möllan och kikade in genom dörren. Damen som jobbar för honom tog tillfället i akt att säga att "pappa är arg och skriker idag" Haha.
Han var inte argare än att jag fick en stor kram i alla fall. Det var skönt. Min pappa är smått galen men jag älskar honom ändå. Han är som han är. 
Och jag är som jag är. Inte så konstigt när man tänker på vilka gener jag dras med, från båda hållen. Envisare, mer rastlösa människor får man ju leta efter. Tur att de har humor och stora hjärtan =)



Idag är det förbannat kallt, det värker i öronen och de där extremt fula långfillingarna jag köpte på rea häromdan hade suttit som en smäck men dem har jag såklart glömt. 

Ser nog ut som en stereotyp möllanstudent idag. Hål i mina gröna baggy, smutsig palestinasjal och oformlig, lite för tunn mössa nertryckt över ett hår som står åt alla håll och kanter. Smutsig brukar jag ju inte vara men vad gör man när man inte hunnit tvätta på tre veckor... 
Härligt med en hyresvärd med framförhållning, kom ner i tvättstugan för nån vecka sen för att boka om min tvättid. Då var hela tavlan övertejpad för att de skulle måla golvet i tvättstugan. Utan förvarning. 
Detta lilla projekt tog en vecka. 
Därav min smutsiga sjal.

Just nu borde jag powerplugga (min version av pluggandets powernap) i 45 min innan vårt femtielfte grupparbetsmöte men såklart är det myyycket viktigare att blogga/surfa/maila. Konstigt det där. 
Jag har ingen karaktär. 
Eller väldigt dålig sådan.

L8er
/Greta

Dessa dagar kanske de flesta tycker att de inte ser mig och inte hör ifrån mig heller. 
Inga störiga sms
inga hysteriska telefonsamtal
inget maniskt minglande
inget nattrumlande
inget häng. 
Inte ens fika. 
Så vad har hänt?

Jobbar-pluggar-jobbar-pluggar
hinner med att sova lite
jobbar-pluggar-jobbar-pluggar. 
Så är det. 

Hinner tänka en hel del gör jag också när jag sitter på cykeln eller mellan de fruktansvärda schlagerlåtarna på jobbet. Mitt huvud snurrar verkligen, vet inte om det är för att jag egentligen är övertrött. 

Så trött men så glad. 
Det är lätt att vara glad just nu, vill inte tänka längre än så. 
Vad som händer sen kan jag inte styra över,
eller rättare sagt 
så vill jag inte styra något

Finaste.

Känner oändlig kärlek alldeles just i detta ögonblicket.

Men å vad jag har kli i kroppen
och spring i benen
Tänkte att vi skulle bli miljonärer idag och dra
Långt bort 
Men... inte än

Det är dags för avsnittet "från depp till pepp"
Det handlar om att glida in sidlänges med en chokladkaka i ena handen, en flaska vin i den andra, fullständigt slutkörd, totalt utsliten, skrikande

?Hoho, kan nån ge mig lift!?

Alltså, nu undrar jag om jag blivit komplett galen eller om det helt enkelt bara är sån här jag är?