greta

Plötsligt känner jag ett behov av att använda min blogg som just en blogg... det lär ju glädja vissa å förskräcka andra.


Mycket funderingar snurrar i mitt huvud just nu, jag grubblar, vänder, vrider, vankar fram å tillbaka i min lägenhet som en veritabel professor Balthazar. Tyvärr har jag ingen maskin där man kan stoppa in alla tankar å få ut ett koncentrat som löser allt...


Vi har blivit uppsagda från våra heltidstjänster på jobbet å erbjudna deltid, vilket innebär en massa pappersarbete för att stämpla upp resterande timmar. Har ett jobb till på gång men eftersom min deltidstjänst är 120-130 timmar i månaden, kommer det att bli så att jag jobbar mer än heltid, igen. Hade jobben känts motiverande hade det säkert funkat bra men jag känner mig kvävd och oengagerad. Mitt jobb som var så engagerande, utmanande å roligt har blivit till ett orosmoment. Jag undrar om det finns en enda seriöst engagerad chef i restaurangbranschen? Hittills har jag bara stött på folk som lovar runt å håller tunnare än rispapper. Så lite respekt för människor å deras värde.

Alltså, dags för nya beslut, nya äventyr. Får väl jobba som en galärslav hela hösten å dra till Brasilien i vinter, tanken har ju funnits länge. Å längtan dit.

Hade jag inte haft musiken som ventil hade jag fixat detta, det är bara att konstatera. Synd bara att jag inte har egna musikaliska talanger, det går ju liksom inte att leva på musik, luft å vatten om man bara lyssnar. Inte så bara kanske men men.


Plötsligt känns det som att detta är ännu en period av otåligt väntande på kreativitet. Jag skriver i all tysthet på mitt lilla projekt men just nu skriver jag, skriver om, raderar å kommer ingen vart. Jag vet att det lossnar snart men jag är ju en otroligt otålig människa.


Sen är det detta med kärleken, snälla nån... lösa boliner, minst sagt. Men jag är inte det minsta orolig, något är på gång, jag känner det. Sen är alltid frågan är det rätt tid just nu? Är det någonsin rätt tid?