greta

jag vet att jag ofta förundras över hur den kan gå så fort

och stå så stilla

på en och samma gång

just nu väger jag tid

i tålamod

jag är otålig sen födseln

men nu väger jag otåligheten

mot tålamodet

för om något ska vara ett helt liv

vad är då en månad

eller ens ett år

i mitt liv har inget egentligen ändrats

jag sover ensam

tänker ensam

lagar mat bara åt mig

pysslar om Marley

(som är sur för att hon löper)

pysslar

pluggar

ensamheten är något jag vant mig vid

fast den känns tung vissa dagar

jag som kommer från en så stor familj

har ingen egen

bara Marley

inte vet jag om jag vågar hoppas på

att det en gång blir vi

men alternativet till att hoppas

känns inte så lockande det heller

kanske är jag naiv

och godtrogen

men jag är hellre det än cynisk

att misstro människor är ingenting för mig

dessutom tycker jag faktiskt att jag förtjänar lycka