greta

I mitt kök idag så kom den.
Paniken.
Den satte sig på mitt bröst och tryckte med ett elakt flin tills jag inte kunde andas mer.
För sådan är den.
Jag fick sitta på golvet med huvudet mellan benen.
Tills det gick över.
Marley gnydde men jag hörde henne långt borta och försökte få fram ett "det är okej gumman"
Mellan hyperventilerandet.
Men det är FAN inte okej.

Inget är okej.
Jag mår dåligt och får ingen hjälp.
Min husläkare har telefontid på följande tider:
mån 07.10 - 08.00
tis 14.10 - 15.00
ons 07.10 - 08.00
tors 14.10 - 15.00
fre ingen
upptaget
upptaget
upptaget
upptaget
Jag lägger på och ringer upp som en zombie.
Varje gång måste jag hitta energi för att förklara hur jag mår.
Varje gång kommer jag inte fram.
I tre veckor.

Allt börjar så sakta glida ur fokus.
Jag är ständigt yr.
Inget funkar som det ska.

I stunder låtsas jag att allt är som vanligt.
Då skrattar jag och umgås och pratar.
Sen måste jag gå hem och ligga i fosterställning under en filt.
Tills hunden måste gå ut och jag måste låtsas att vara en människa igen.

Jag saknar mig.
Undrar var jag är?
På något trevligt ställe hoppas jag.

En kommentar av det oviktiga slaget fick min värld att rasa ytterligare i veckan.
Den som sa det tog för givet att jag visste något som ingen talat om.
Vad det talade om för mig var att någon inte litar på mig.
Jag litar på denne någon men det är inte ömsesidigt.
Och nu ser världen plötsligt annorlunda ut.
Igen.
Kanske att jag ska sluta sakna denne någon nu.
Jag vill inte känna mig oviktig och ... vad fan är det svenska ordet för disposable egentligen...
Pusselbitar hoplagda till en helhet visar inte alltid en vacker bild.

Snart har mamma varit död i två månader.
Och jag vet inte längre vad jag ska svara när någon frågar hur det är.