greta

Nu snurrar tankarna i 190 i huvet, som vanligt när sömnen lyser med sin frånvaro.

Funderar på jobbet, har snubblat över jobbarkompisar ute, deras bloggar på nätet och pusslar med bitar av information. 

Sån är ju jag, jag observerar människor, dissekerar deras personligheter och funderar helt kallt över vilka av deras små egenheter jag kan använda till karaktärerna i mitt projekt som är ständigt pågående. Publicerat lär det ju inte bli i brådrasket.

Min nuvarande arbetsplats är som alla andra ställen jag jobbat på, snurriga restaurangmänniskor med inbördes intriger, politik och noll distans till jobbet och varandra. Som en egen liten värld, som alltid. 

Fattar ni hur många ställen jag jobbat på? 

Tittar man i min meritförteckning talar den om att denna är min 24e arbetsplats under mina femton år i yrkeslivet. Restaurangbranschen är ingen bransch för dem som söker trygghet men jag har å andra sidan, rastlös som jag är, flyttat en del på mig och av dessa arbetsplatser har sexton stycken varit i den bransch som alla älskar att hata men sällan tar sig ur. Bekräftelsejunkies är vi allihop.

Men sett ur detta perspektivet gör det mig ganska trött att titta på det som sker på min nuvarande arbetsplats. Jobbet i sig är roligt, som alltid när man jobbar med människor. Jag tycker också att det är roligt att lära känna dem man jobbar med men det är inte helt enkelt. Tydligen måste man bli packade tillsammans för att kunna prata på riktigt. Så infantilt. 

Jag orkar faktiskt inte lägga mig i alla era olika inbördes konflikter, nuförtiden skiter jag heligt i allt sånt där. 

Skitsnack, skvaller, ställningstagande för och emot. 

Alla har bedårande sidor och alla har sidor som gör att man vill smälla till dem ibland men så är det ju bara. 

Lyft blicken från naveln en stund och gilla läget.

Ge människor en ärlig chans, en uttjatad fras, jag vet, men fundera ett ögonblick över varför den tjatas... 

Det där med rastlösheten är svårt. Jag känner verkligen alltid att jag dör om jag fastnar, i ett jobb, på en plats, i en lägenhet (som nu) i ett förhållande som inte är perfekt. 

Och perfekta förhållanden finns ju inte, det vet vi ju. 

Min älskade mamma sa något när vi hade ett av våra många, långa samtal om livet att hon tänker ibland att hon och pappa skapat den där rastlösheten genom att de flyttat på sig under mina allra första år. Många gånger, mellan flera förhållanden och kanske under en tid när det behövdes stabilitet. Inte vet jag hur det ligger till med det där, jag tror att trygghet skapas om ens förälder är trygg i sig själv, vilket hon alltid varit såvitt jag ser det. När man är liten är ju den verklighet man har den man känner till. Inte förrän man börjar jämföra sig med andra får man en känsla av "rätt och fel" det är väl mer än fråga om vems "rätt och fel" man väljer att sedan anamma...

Näe, inte blir det någon sömn nu. Bäst att fixa lite frukost och läsa tidningen. Sen kanske jag kan vila. Håll tummarna, tanken på att jag ska jobba 17-04 gör ju att jag blir djupt stressad inombords vid tanken på att jag inte sovit ut. 

Imorgon ska jag äntligen få träffa min älskade kusinvitamin. 

När vi var små var vi sjukt tajta, som två halvor av samma äpple. 

Ordlös kommunikation, vi behövde inte prata, bara en blick var nog och ibland inte ens det. 

Nu har livet kommit emellan och vi har inte setts på länge, länge, alldeles för länge.

Inte för att kärlek blir mindre med avstånd, inte alls.