greta

Denna dagen kan bara bli bättre...
E alldeles ledsen inuti. Jag vet att de bara e tillfälligt men alldeles just nu känner jag mig urlakad. Som om en sak lagts på en annan ovanpå en oändlig ström av negativ energi som dragit mig med sig.
Bara att bita ihop hårt å vänta på att ångesten lägger sig.
Jag som älskar att jobba hittar ju fan inte rätt jobb, jag vägrar kompromissa mer.
De som känner mig vet att jag alltid skojar å säger: "jag träffar bara män som knarkar, eller har flickvän, eller min favorit; båda delar"
Nu kan jag äta upp mina egna ord. Jag vågar inte känna efter längre, bättre att bryta innan någon blir sårad. Lite sent påtänkt kanske. Kluven mellan två verkligheter som förmodligen e lika illa båda. Min kloka, fina mamma sa senast igår att de måste väl finnas ett tredje alternativ. Jag hoppas de. Ont gör de i alla fall.

Tydligen e de så att för att känna gränslös kärlek måste man tampas med sig själv först. Något att bita i, minst sagt.
Jag e mångfaldigt blessad med kärlek från alla håll å kanter men jag måste lära mig att vara snäll mot mig också...

Tur att man kan fly in i en alternativ verklighet.
Vill ni mig nåt hittar ni mig djupt inne i den sista Harry Potter-boken.

"För två veckor sedan grep Iransk polis 14 ekorrar misstänkta för spioneri."

Jag har alltid misstänkt att de hade en en egen agenda. Hala små gnagargangsters.

glöminteattandas

Jaha, då var man snart arbetslös igen... fast självvalt denna gången. Skönt faktiskt att inte känna sig jagad ständigt. Tror säkert att det hade kunnat bli hur bra som helst i längden men jag har inte tiden att vänta. Inte längre.